Author: Liv Beckström

Fyra bra brittiska deckare

Liv Beckström

Läst: Belinda Bauer Livet & dödens villkor, översatt av Leif Janzon, Belinda Bauer Det slutna ögat översatt av Leif Janzon, Gilly Macmillan Bränd Himmel, översatt av Johan Nilsson, James Oswald Själarnas bok, översatt av Gunilla Roos. Samtliga Modernista.

Tre författare till fyra bra brittiska deckare

Tre författare till fyra bra brittiska deckare

De kvinnliga polischeferna står för stadgan, medan männen grubblar, får panikångest och behöver terapi. Ja, inte ens inslag av magi och parapsykologi är bannlysta ur kommissariens vardag. Nya element fräschar upp formeln i fyra nya läsvärda brittiska deckare, där omvärldens oro lyser med sin frånvaro.

Det är något alldeles särskilt med kriminalromaner från de brittiska öarna, där regnet piskar över ödsliga hedar och människor ger sig ut på mörka slingriga vägar efter besöket på puben. Efter ett tag blir formeln runt det otäcka ändå paradoxalt välbekant och trygg, inte minst den brittiska varianten på the Lonely Hero. Den tjurige men rättrådige kriminalkommissarien, ofta nyskild, som sälllan bara tar en pint  på puben och alltid säger sitt hjärtas mening. även mot överordnade – ofta lätt korrupta chefer, som alltid vill ta ifrån honom hans fall. En regelbrytare som går sin egen väg. deckargenrens variant av sagans olydiga flicka,, hon som öppnar dörren till det förbjudna rummet och därmed får kunskap hon annars skulle missat, men samtidigt får betala priset.

Vi som gillar deckare, eller kriminalromaner, har rätt stor tolerans för avvikelser från de fasta berättelsestrukturerna. Lek med och förnyelse av formeln bidrar till att intresset hålls vid liv. Och de här tre författarna lyckas väl med konsten, och använder dessutom likartade nya grepp, förmodligen för att dessa element ligger i tiden. Offren däremot har de inte ändrat på, i deckare är det vanligen unga kvinnor eller barn som råkar illa ut, trots att det i verkliga livet oftast är unga män som utsätts för våldsbrott.

Belinda Bauer har sedan den strålande debuten med Mörk jord gett ut ytterligare fem deckare, Hon har redan fått utmärkelsen The Dagger in the Library för sitt samlade författarskap som den levande kriminalförfattare som skänkt mest nöje till sina läsare.
De två senaste, Livets och dödens villkor, samt Det slutna ögat är sinsemellan ganska olika, men båda inspireras av saga, fantasy och i viss mån skräckgenren. Hon lyckas skapa en stämning av instängdhet och fara samtidigt som hon aldrig helt låter allt hopp försvinna. Men man kan aldrig säkert veta att någon ”klarar sig” och det är en lite farlig balansgång i en genre som även ska se till att ondskan inte vinner fullständigt. I Livets och dödens villkor är barn och vuxna utelämnade till en sugande, kuslig skog, på väg att sluka en liten by och dess fuktskadade, fattiga hus. Här bor fem barn, och en av huvudkaraktärerna är 10-åriga Ruby Trick. Hon är rödhårig, mobbad och dyrkar sin pappa som blivit arbetslös när varvet la ner och nu fördriver tiden med fiske. Mansrollen i omvandling, kureras med cowboykvällar medan Rubys mamma sliter som timanställd på hotellet.Plötsligt börjar kvinnor försvinna och Ruby får följa med sin pappa på jakt efter den skyldige. En sträckläsarbok, väldigt suggestiv, med en kaskad av grymt och grovt våld mot kvinnor. Alltför många övergrepp tillför inte mer spänning bara onödigt frosseri. Men välskrivet och med en upplösning som är dramatisk och oviss in i det sista, även om den skyldiges identitet då varit känd ett antal sidor. Poliserna är inte så centrala här men jag gillar den tuffa kriminalkommisarie Kirsty King och hennes lätt fåraktige assistent Calvin Bridge, som trivs bäst när han får sitta i lugn och ro framför sin teve och se på sport.

I den senaste från Bauer, Det slutna ögat blir en ung kvinna, Anna, psykiskt sjuk av oro sedan hennes lille son Daniel försvunnit från sitt hem när hon vände ryggen till några minuter. Chocken verkar göra henne både psykotisk och medial – plötsligt uppfattar hon saker som gör att världarna mellan förfluten tid, nutid och dåtid verkar upphävas. Kommissarie John Marvel dras in i hennes liv, under sin jakt på ett annat försvunnet barn, den 10-åriga flickan Edie. Marvel är en typisk udda och kantstött brittisk polishjälte, men med ett stänk av de nya karaktärsdragen, som gör att han öppnar sig för Annas visioner av var de försvunna barnen kan finnas.
Som läsare sugs man in i sorgen och jakten på hopp, och den buttre karaktären Marvel, är tillräckligt typisk för kriminalromanen för att ge den någon sorts stadga, den är en bladvändare, på ett lite utflippat, genreöverskridande sätt. Men det är inte en helt lyckad blinkning åt fantasy och skräckthriller att gränsen mellan en verklig och en bortomverklig värld verkar så oklar och där parapsykologi verkar ha något verkligt att säga oss.

Gilly Macmillan Bränd himmel, min favorit av de fyra, är en väldigt välskriven debut, som utspelar sig under nio dagar år 2012. Den berättas baklänges av mamman och den polis som lett spaningen och greppet är lyckat. 8-åriga Benedict Finch försvinner under en söndagsutflykt i skogen med sin mamma Rachel, sökandet leder till en internetmob och viralt förtal som blir en del av utredningen, medierna jagar i flock. De många möjliga misstänkta, tiden som rinner iväg förstärker läsarens oro.Utredningsledaren James Clermo vid poliskåren i Avon och Somerset tvingas till terapi av sin chef. Fram till slutet vet läsaren inte varför eller vad. vad som hänt Ben. Gilly MacMillan har gjort en gedigen research om fakta runt försvunna barn, om hur försvinnanden kan och ska hanteras, och dialogen liksom det som sker utanför huvudpersonernas kontroll är trovärdigt. Slutet är välkomponerat och överraskande. Här finns vissa, säkert oavsiktliga, likheter med Det stängda ögat: En liten, älskad pojke, som försvinner när föräldrarna/mamman släpper vaksamheten någon minut, självanklagelser, en kriminalkommissarie som blir överdrivet hängiven fallet, och psykiskt påverkad. Könsperspektivet är medvetet och män liksom kvinnor är omväxlande starka och sköra / sårbara, även om de samtidigt är fast i roller och förväntningar.

Både Belinda Bauer och Gilly MacMillan har kvinnor som är chefer över spaningsledarna, tuffa lite karska, ofta kloka och framförallt rationella kvinnor. I Bränd himmel heter hon kriminalöverkommissarie Corinne Fraser. ”Fru Chili” kallad. Hennes underlydande kommissarie Clemo har en examen i engelsk litteratur, fullt möjligt för vilket yrke som helst i dagens Storbritannien, men beklagligt nog snart ett minne blott eftersom regeringen Cameron bestämt sig för att kulturämnena inte längre ska vara obligatoriska i grundskolan. Det gör att de brittiska poliserna i framtiden inte längre lika trovärdigt kan ägna sig åt – som här – att ha Yeats som favoritpoet. Den kulturintresserade kommissarien, som gör att deckarformeln vidgas och blir intressant är ganska typisk just för den brittiska deckarformeln och bidrar till att jag alltid återvänder till dem.
Clemo är en sårbar kommissarie, men vill inte kännas vid det. Han är polis och säger sig ha yrket i blodet. Och som andra män i ett yrke som bygger på att vara stabil är han inte särskilt förtjust i sina egna känslor, som överväldigar honom.

I MacMillans debut ryms både samhällskritik, samhällsfenomomen, och allmänmänskliga reflektioner, Som vårt behov av kontroll i tillvaron, gärna via våra barn. Att styra andra för egna behov, att gräma sig över att man inte såg hur viktigt det förflutna var när stunden då var nu. Hur vi grämer oss för det vi inte tog emot förut, när vi hade chansen utan istället gjorde det där som vi ångrar nu.
En del översättningskonstigheter får ursäktas, exempelvis vad är en mokabryggare?

James Oswalds: Själarnas bok är utspelas i skotska Edinburgh och är den av deckarna som mest fokuserar på polisarbetet och polisarbetsplatsen.
Berättelsetiden är som de andra tre, ungefär nutid här med finanskrisen i fonden, som rätt nyss passerad. Annars är det Ingen utrikespolitik eller politik utanför Edinburgh, som känns som en småstad. Inte heller i de tre övriga har världen utanför någon större plats i berättelsen. Oswalds bok är nummer två i en serie och skapar en tydlig miljö, med en klassisk rekvisita och rolluppsättning, Polishierarkin är traditionell men även här är den kompetenta chefen en kvinna, Intendenten Jane McIntyre som man inte mopsar emot. Hennes undersökningsledare McLean letar en seriemördare som upprepar det kvinnovåld som drabbade hans egen fästmö för tio år sedan. Det är bara det att den mördaren just har begravts. Även McLean tvingas av sin chef att gå i terapi och förargar sina överordnade genom att strunta i reglerna, jobba på fel sätt och inte dra sig för att säga dem väl valda sanningar som ingen annan törs.
Även Oswald flirtar lite med det övernaturliga, där gränser överskrids mellan döda och levande och tankar överförs på magiskt sätt. Kanske någon gillar det, men för mig känns det som en nödutgång.
Däremot är det intressant att kontakter med andra världar, psykisk utmattning och starka känslor i polisvärlden numera fördelas jämställt och att kvinnorna som chefer oftast är sansade, rationella och smarta. Visserligen dricker killarna fortfarande alldeles för många pints , och däremellan lever de på dåligt kaffe och kalla pizzabitar, men är inte längre främmande för relationsgrubbel och viss kontakt med ”andra sidan”.
Annars är en typisk replik från en polisarbetsplats fortfarande ofta något i stil med:
”Hur ligger vi till i utredningen då Bob?”
”Tja, vi skulle behöva fler man, men det lär ju inte hända i första taget. Höjdarna skriker efter resultat, men så fort man nämner att man är kort om folk börjar de jiddra om budgetnedskärningar.” (Själarnas bok s.177)

De samhällsproblem som oftast lyfts i de här fyra deckarna är förhållandet mellan män och kvinnor. Kåren i Edinburgh har ingen diskussion om rasism, frågan verkar inte existera..Hos MacMillan skildras män och kvinnor genomgående som jämställt starka och svaga.
I Belinda Bauers det slutna ögat har den svarta begåvade, välutbildade kvinnliga polisen förvisats till en evig plats i receptionen, något till och med huvudkaraktären tycker är fel:
”Man kanske skulle ge Aguda en chans”, menade Marvel. ”Hon är för duktig för att sitta i receptionen.” (Det slutna ögat s. 188).
Deckargenrens oftast bistra syn på hänsynslösa och korkade journalister har inte ändrats, eller snarare kanske blivit alltmer negativ. De framställs som blodtörstiga och hänsynslösa jägare, som också bidrar till att hat och hot sprids även mot offren för det våld som skildras.( Bränt barn) Att ha en presskonferens som polls är lika med en straffkommendering. Och det lär inte ändra sig i första taget.

Astrid fångar dagen åt andra

Liv Beckström

Vad gör vi med vår korta stund på jorden?

”Jag bara lever på … och tycker man ska behandla var dag som om den var det enda man har”, sa Astrid Lindgren. Denna dagen, ett liv, blev hennes ledmotiv. 

Men Astrid fångar dagen genom att vända sig utåt. Hon har ett samhällsengagemang som ofta saknas i de röster om livets mening som hörts i intressanta program i P1 i sommar.

Förverkliga drömmar, Nystart. Fånga dagen. Leva här och nu. Medveten närvaro. I P1:s Kropp & Själ har man vänt och vridit på frågan om livsdrömmar och att ”hitta sig själv”, egen utveckling och att förverkliga drömmar.
I fyra avsnitt i Tendens i samma kanal har samtidigt radiojournalisten Mia Blomgren vandrar runt i sitt bostadsområde Kristineberg, i Stockholm och frågar människor hon möter: Vad är meningen med livet? Det blir – som alltid med Mia Blomgren – riktigt bra radio.

I en nyutkommen biografi om Astrid Lindgren (Norstedts) har författaren Jens Andersen,dansk litteraturvetare och litteraturkritiker, valt meningen Denna dagen, ett liv till titel och bokens ledmotiv. Livet kan vara över på en dag, och en enda dag kan kännas som hela livet. Andemeningen i Astrid Lindgrens livsfilosofi ar att få ut mesta möjliga och bästa möjliga av sin tid på jorden.” (411)
”Jag bara lever på … och tycker man ska behandla var dag som om den var det enda man har”, sa Astrid Lindgren. Orden citeras på baksidestexten, som också konstaterar att orden ”Denna dagen, ett liv” ”följde henne genom livet, kärleken, konsten som ett mantra.

Två aktuella läsvärda böcker om och av Astrid Lindgren.

Två aktuella läsvärda böcker om och av Astrid Lindgren.

Samtidigt som jag läst om Astrid Lindgren i biografin och hennes krigsdagböcker har jag hört samma existentiella frågor om livets mening avhandlas i Tendens, där människor i olika skeden i livet har funderat.
Den 42-åriga kvinnan som fått en reumatisk sjukdom talar om hur hon förändrats, och strävar efter att hitta meningen i upplevelser här och nu. Hon tror inte längre att meningen med livet är att vara effektiv: ”Förut var det att vara så normal som möjligt. Inte sjuk. Inte arbetslös. Det tog många år att tänka om och verkligen försöka leva varje dag.”
Britta 89 är säker: Meningen med livet är att leva i nuet. ”Jag har kastat mig ut i äventyret. Lyckan mäts i ögonblick, sen bär man det med sig!” Hon läser upp en egen dikt: ”–att famna nuet är att leva/ Gråt och lev den stund du fått, ögonblick är lyckans mått.”
En kvinna, före detta kock, ser ingen mening alls. Hon har en depression och är hemma hela dagarna, utan vänner, utan uppgift. Kedjeröker. Det finns inget ”fånga dagen” i hennes väntan på att livet ska ta slut, utan att hon ska behöva göra det själv, för att slippa ”störa andra”, som hon säger.
Några 11-åriga pojkröster hörs: ”Att ha kul!” ”kärlek då känner man sig starkare” ”Limousin och bubbelpool.”
En 13-årig flicka säger: ”Lyckan är när jag är bäst”. En hemtjänstanställd kvinna svarar, på språng mellan sina besök: ”Det är de här dagarna som går som är meningen med livet” En pensionerad rörmokare med två konstgjorda knän tycker frågan är befängd. Aldrig har han grubblat över meningen med livet! Familjen, jobbet, att överleva de olyckor han drabbats av har gett honom fullt upp.

”Denna dagen ett liv!” Den som sett teveserien om Saltkråkan (från 1964) minns att det var farbror Melker som sa så. Han ville lära sina barn och medmänniskor konsten att vara i nuet och njuta av livet. ”Att man ska leva just den här dan som om man bara hade den. Att man ska ta vara på vartenda ögonblick och känna att man verkligen lever.” (s. 316 biografin).När sonen Pelle på sommarlovet bryter av en tagg på kammen varje dag för att se hur avresan till stan och vintern närmar sig så får han en tillsägelse. Men sentensen kommer inte direkt från farbror Melker,, utan Astrid Lindgren har från början lånat meningen. Den mötte henne som 17-åring på ett oväntat sätt:

Det började med en fotvandring 1925, som väckte uppseende i Vimmerby: ”Sex av stadens stolta döttrar, två av dem nykläckta studenter stod på Stortorget den julimorgonen, redo att ge sig iväg, klädda i exakt likadana praktiska vandrarklänningar med korta ärmar och halsurringning, scoutaktiga halsdukar om halsen, klockhatt eller studentmössa på huvudet, ryggsäck med filt på ryggen och kraftiga kängor på fötterna.” (s. 49)
I ett resebrev till Wimmerby tidning 1925 berättar Astrid om ett oanmält besök hos Ellen Key, tidens stora samhällsfilosof och ägare av det vackra huset Strand vid Vättern, som blivit samlingsplats för många av tidens engagerade kvinnor. Men oanmälda besök ogillade hon. När hennes hund bitit en av flickorna gjorde hon ett undantag och lät dem se sig om. Och Astrid fick i entrén syn på den målade sentensen av den svenske upplysningsfilosofen och 1700-talsdiktaren Thomas Thorild. ”Denna dagen, ett lif.” (s. 53)
Meningen kom dock inte med i resebrevet till tidningen, utan hon gömde den till senare. Till farbror Melker Melkerson och en av tidernas största tevesuccéer.
.
Astrid sitter sällan still och njuter.”Skriver fortfarande om förmiddagen, vandrar till förlaget, vandrar hem och arbetar, sover, vaknar, skriver, vandrar fram och åter o.s.v. i en enda cirkel. (brev 1959 till väninnan Louise Hartung).  Som lyckligast är hon när hon skriver. I krigsdagboken, mitt i äktenskapskrisen med Sture 1944-45 konstaterar hon: Boken (Kerstin och jag 1945 )”det är det roligaste jag har just nu”. Hennes arbetsförmåga  var enorm. Dottern Karin berättar om hur mamman till synes ansträngnlingslöst oavbrutet var i arbetet från bittida till sent.
I ovan nämnda flickbok sammanfattas livsfilosofin hon fick med hemifrån via huvudpersonerna: ”Man måste försaka det som är mindre nödvändigt för att få det som är nödvändigt” och ”Bara den som arbetar och lär sig älska arbetet kan någonsin bli lycklig.” Eller som mamman Hanna sa när det blev tungt: ”Bara dra på, stann inte.”

Juldagen 1944, skriver hon om lyckan i krigsdagboken: ”Om lycklig är liktydigt med att ha det bra, så är jag väl fortfarande ”lycklig” förresten. Men så enkelt är det inte att vara lycklig. En sak har jag i alla fall lärt mig – ska man vara lycklig så måste det komma inifrån en själv och inte från en annan människa. Jag tycker trots allt, att jag lyckas rätt bra att hitta på saker att vara lycklig över.”(s. 270)”
Som ensamstående mamma till en liten pojke som i 3 år fick bo hos fostermamma i Köpenhamn vet Astrid vad det är att försaka och arbeta. Hon tacklar svårigheter genom att bita ihop och jobba på. Lyckan är svårfångad, men glädje finns i vardagen. Sorgen kommer ingen undan:
Malin, storasystern i Saltkråkan förklarar för Pelle.:
”Det är så här i livet, förstår du, att ibland är det svårt. Till och med små barn, till och med en liten pojke som du får gå igenom sånt som gör ont och man måste igenom det alldeles själv.” (biografin 316)

Den vuxna Astrid Lindgren är en mix av livsglädje och vemod, konstaterar biografförfattaren:
1956 skriver hon i ett brev: Jag tycker att allt är fåfänglighet och jagande efter vind. ”Just de orden, menar Jens Andersen, utttryckte den medelålders Astrid Lindgrens existentiella grundupplevelse: Livet som något flyktigt, förbigående, osäkert och ibland meningslöst.” (—) Men, som hon bland annat skriver till sin brevvän den då 17-åriga Sara Ljungkrantz i det som senare blev boken ”Dina brev lägger jag under madrassen”. ”Life is not så rotten as it seems.” (21)

I kropp & själ i P1 avhandlas vår tids behov av bekräftelse och marknadsföring av det egna jaget. Men kampen för att visa upp lyckliga framgångsrika jag kan bidra till mycket extra ångest, som exempelvis visas i att alltfler unga flickor visar symptom på stress och nedstämdhet.Astrid Lindgren konstaterar redan 1983:
”Vad som inte är livets mening vet jag. Att samla pengar och prylar och grejer, att leva kändisliv och fina upp sej på damtidningarnas kändissidor, att vara så rädd för ensamhet och tystnad att man aldrig hinner i lugn och ro tänka efter. Vad gör jag med min korta stund på jorden?”

Med åren blev Astrid Lindgren alltmer engagerad i tidens politiska frågor, barns rättigheter, skatterna, kärnkraften, djurs välbefinnande, öppna landskap. Hon ville verkligen göra jorden bättre. Och hon skulle förmodligen blivit bestört över den utveckling vi ser idag, där allt färre människor engagerar sig i organisationer eller i partier och där tilliten i samhället minskar när föreningslivet tynar bort. Föreningar betyder en hel del för tilltron människor emellan. Unga mår sämre och litar mindre på andra för 10 år sedan. 57 procent av 15-åriga flickor har återkommande huvudvärk eller nedstämdhet.
Eva Thetsz generaldirektör vid Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor säger i DN att hon ser utvecklingen som beklaglig eftersom unga därmed riskerar att gå miste om ett viktigt stöd i sin utveckling. Särskilt allvarligt är det för nyanlända unga där föreningsaktivitet är ett viktigt stöd för förankringen i samhället. Kanske skulle Astrid tagit emot Stefan Löfven statsministern,på kammaren och sagt några väl valda ord, så som hon en gång pratade djurhälsa med tidigare regeringschefen Ingvar Carlsson.

På olika sätt hittade hon meningen, motvikten till melankolin, vemodet och ”den allmänna sorg”, som enligt biografin var grunden i hennes väsen. Hon ville vara både delaktig och ensam.

Jens Andersen konkluderar:
Den röda tråden och innebörden i Astrid Lindgrens syn på livet var, att det mitt bland alla plågor, besvikelser och all frustration över jagandet efter vind också fanns tid för glädje, en tid för njutning, en tid för  poesi, en tid för kärlek, en tid för lek.””Andemeningen i Astrid Lindgrens livsfilosofi ar att få ut mesta möjliga och bästa möjliga av sin tid på jorden.” (410 f.)

Efter att jag  läst klart  slår det mig att något saknas i de röster jag hört i radion: Det är endast kvinnan som fått en svår sjukdom som talar om meningen med livet som något som ligger utanför det egna jaget. Hon får mening bortom smärtan genom att arbetsträna i skolbiblioteket och säger: ”Ensam är inte stark.”. Annars säger ingen att de vill göra något för samhället eller för andra, utanför den närmaste kretsen. Däremot kommer det upp i Kropp och Själ. Åsa Wigfors, professor i teoretisk filosofi vänder sig emot att alltför mycket vända sig inåt och fundera på vem man är och hur man är. ”Lyckliga människor är engagerade i andra människor, i projekt. Kärlek, vänner, arbete, något som ligger utanför en själv.” Astrid Lindgren kunde inte sagt det bättre själv!

En inte så känd del av Astrid Lindgrens livsfilosofi var också hennes filantropi. I dagens penningvärde skänkte hon bort cirka 10 miljoner kronor, till privatpersoner och föreningar av allehanda slag.

I boken Livets mening skriver hon bland annat : ”Vad livet är konstigt”, sa den unga dottern.
”Ja”, sa modern, ”och det ska vara konstigt.”
”Varför då”, frågade dottern. ”Vad är det för mening med livet? Egentligen?”
Modern tänkte efter.
”Det vet jag inte. Egentligen! Men Marcus Aurelius, om du vet vem han var, formulerade det så här: Lev icke som om du hade tusen år framför dig! Döden svävar över ditt huvud. Så länge du ännu lever, så länge du ännu kan – var god!”

Ge anhörigbarn en bättre start!

Liv Beckström

Flickan i backen var tunn och blek, hade armarna runt knäna. Huvudet hängde. Hon satt ensam i gräset i kylan mellan husen i vårt bostadsområde.  Jag var en av de vuxna som gick förbi, på väg till Konsum, upptagen av vardagstankar. Jag såg hennes ledsenhet och kunde inte med att fråga hur det var, fast jag var ganska så säker på att det som var inte var bra. Nu visar det sig att samhället gör samma sak. En tredjedel av misbrukarbarnen missar grundskolan.

Jag tänker ofta på den gången och på alla andra ensamma ledsna flickor och pojkar i backar, trappuppgångar, lägenheter, klassrum, där vuxna ser och väljer att titta bort. Att våga fråga ”hur är det”? kan vara nog så svårt. Även för oss som själva varit de där barnen en gång. Det är så lätt att titta bort, men än värre är att samhället så ofta gör samma sak.
Barn till föräldrar med missbruk och/eller psykisk sjukdom kräver sällan högljutt uppmärksamhet, de bär sin börda i tysthet.. Det är cirka 7 procent av skolbarnen och det är inte bara vi som ”råkar gå förbi” som inte uppmärksammar deras behov av stöd, utan hela det sociala skyddsnätet, enligt en ny rapport från NKA, nationellt kompetenccentrum för anhöriga. Skolan, socialtjänsten, sjukvården,vår samlade välfärd missar barnen som varit uppe hela natten med en snurrig mamma, som bevittnat fyllebråk och misshandel, som oroat sig för en förälder som inte hör av sig, som inte orkat göra läxan och som kommer försent eller bara struntar i skolan.

Istället får föräldrarnas problem effekt in i nästa generation: 30 procent av barnen med en missbrukande förälder lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. För barn som har föräldrar med psykisk sjukdom är 20 procent. Med tanke på hur avgörande grundskolan är för den fortsatta framtiden är detta skrämmande siffror.
Mikaela som intervjuas i SvD växte upp med två alkoholiserade föräldrar. Hon hade rena kläder och mat på bordet men stressen hemma gjorde henne sjuk. Hon lämnade grundskolan med betyg i bara fem ämnen. I dag är hon 30 år och säger att de vuxna valde att inte se hur illa det var med henne:
– Jag förstår inte att ingen lärare kunde se vad det var som pågick. Jag gick ju i samma skola under flera år och när man följer ett barn så länge borde man agera.
Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, säger:
-Det är klart bekymmersamt att vi inte klarar att ge dessa barn den bästa friskfaktor vi känner till, det vill säga att klara skolan.
Vård och stödsystemen i ”utsatta områden” är så pressade att toleransen blir för hög innan man reagerar. Men missbrukande föräldrar finns i alla områden, och på varje skola sitter flera ungar i alla klassrum och undrar hur mamma eller pappa mår nu, utan att kunna dela oron med andra. ”Vi, de anhöriga, ensamsörjande. Vi med eldmyror i nattsömnen” (Alakoski April i Anhörigsverige AB 2015).

Therése Erikssons mammas alkoholism drog med hela familjen i den destruktiva spiral som så träffande kallades ”djävulsdans” i Sanna Lundell och Ann Söderlunds program i Svt förra året..Hennes bok om de åtta hemska åren ”Vi har ju hemligheter i den här familjen” (ICA-förlag 2009) slutar i dur med föreningen Maskrosbarn som hon var med att starta. Men resan dit är smärtsam att ta del av, trots ljusglimtar och livbojar i form av en kurator som tar sig tid, en kompis i samma situation och så småningom en pojkvän. Det viktiga steget för henne – att berätta i skolan – tog hon inte förrän sista terminen i gymnasiet. I 8 år levde hon med de tvära kasten mellan ett fåtal goda och ett antal dåliga dagar, hundratals löften och lika många återfall och en missbruksvård och psykiatri som verkade helt oförmögen att klara ens förvaring. Personlighetsförändring, olyckor och till detta även psykisk sjukdom.

”Det är mindre skamligt att tala om missbruksproblem i dag”, skriver Susanna Alakoski i sin nya bok. Det kan stämma på ett allmänt plan, men för en enskild unge är skammen och oron sannolikt lika tung att bära nu som då, ifall vuxenvärlden blundar..
Insikten att alkoholism är en sjukdom kan vara befriande, men hjälper inte barnen att klara matteläxan och provet om den sjuke vägrar att göra något åt den (även om det ingår i sjukdomen)! Insikten sätter inte mat på bordet, talar inte om för barnet att läxan ska göras, tar inte bort fladdret i magen, oron för vad som kan ha hänt hemma. Till detta behövs  rejäla skyddsnät, stödgrupper – och en utbildning och resurser som ger skolan möjlighet att se och ge stöd att klara skolarbetet. Frukost, tysta läxrum, en vuxen som kan lyssna. Det är svårt att se hur skolan ska klara allt runt missbruket, men uppgiften att alla ska gå ut med godkända betyg förpliktar.

Alakoski lägger till klass och fattigdom i sin bok. Hennes anhöriga – arbetarklass, kontrasteras mot henne egen medelklasstillvaro. Hon klarar både att ta en öl på uteserveringen och cykla till kompisarna med en flaska vin till middagen. Men sorgsenheten bär hon med sig och som anhörig söker hon oavlåtligt efter förklaringar och lösningar. Missbruk och fattigdom är en svår kombination som lägger sten på börda för barnen. I Enskedevillan,hos Therése Eriksson saknas sällan pengar. Kanske är det lättare att dölja armodet om man har råd att maskera det i märkeskläder? Men den psykiska smärtan slår lika hårt.

Livet har sina mirakel.Therése lyckas med hjälp av vänskap och kärlek och eget driv fullfölja sin dröm till slut befria sig från medberoendet. Susanna bröt med sitt klassarv och blev författare med en stabil familj. Dessa goda berättelser, ett aldrig helt döende hopp, håller säkert många anhörigbarn uppe. Man kan bli drogfri. Men de flesta anhöriga missbrukare blir det inte för gott. Och det finns alltför många ensamma ledsna osedda flickor och pojkar som inte sett några mirakel eller hört en enda vuxen bry sig bakom varje överlevande maskrosbarn. Oförutsägbarheten är svår att hantera, i synnerhet för barn.

Therése Eriksson är med rätta tacksam för sina lyssnande kuratorer som är livbojar, som inte tittar på klockan och som har varma ögon och klokskap. De flesta barn har absolut ingen att vända sig till. Men det finns praktiska saker att göra för att underlätta vardagen för anhörigbarnet. Skolan behöver bli en frizon från bråk och stök. Kurator och skolsköterska ska vara obligatoriskt! . Skolfrukost likaså. Låt företag gå in och sponsra som i Storbritannien.
Utbilda alla anställda i enkel samtalsmetodik. Gör det till en regel att våga fråga och knyt frivilliga stödgrupper till varje skola. Ta efter universiteten och skapa lugna studieplatser gärna med frivilliga läxhjälpare som också kan vara resurspersoner för att lyssna om det behövs. Ge barnen hopp med mentorer som själva vuxit upp med eländet och överlevt.
Våga fråga!

Susanna Alakoski pekar med rätta på samhällets ansvar, frivilligarbetet är aldrig nog: Det vackraste ord hon vet, skriver hon i SvD i serien Svenskans vackraste ord är ”social” som att höra till, höra samman, upprätthålla relationer.
Anna Hedh EU-parlamentariker, S säger vid en konferens för nykterhetsrörelsen Blå Bandet i Almedalen i somras: – Om jag var statsminister skulle jag strypa kranarna och åberopa folkhälsoskäl, då kan man få undantag, Frankrike som har ett undantag för alkoholreklam, det skulle Sverige också kunna göra. Javisst!.

Om vi inte kan ta bort missbrukande föräldrar kan vi åtminstone göra det svårare och dyrare att dricka och därmed göra det lättare för barnen som ska skapa egna liv. och inte förföljas av föräldrarnas missbruk. Och vi kan anstränga oss för att bli den medmänniska för någon unge som jag själv inte var den där gången när en liten tjej  hade behövt det.

Fotnot: Mer om anhöriga exempelvis i Hillevi Wahls böcker Kärleksbarnet 2007 och Hungeflickan 2010.

Ojämlikhet hotar vänliga Kanada

Liv Beckström

Hit flyttar folk från USA för att slippa gatuskjutningar och rån. Kanada är landet med hjälpsamma människor, få våldsbrott och olåsta dörrar. Men under ytan sjuder konflikter runt ursprungsbefolkningens och de olika språkens status. Växande klyftor hotar den tillit mellan människor som är vänlighetens förutsättning.

Kanada finns numera i toppskiktet bland länder där störst andel av inkomstökningen gått til den rikaste procenten. Och  ursprungsbefolkningens kvinnor utsätts för skrämmande grovt våld.

LM Montgomery, Alice Munro, Robertson Davies - fantastiska berättare från Kanada.

LM Montgomery, Alice Munro, Robertson Davies – fantastiska berättare från Kanada.

Vi utforskade under två juniveckor Toronto, Quebec och Montréal  i provinserna engelskspråkiga Ontario och fransktalande Quebec, där sammanlagt 62 procent av Kanadas befolkning bor. För en två veckors resa funkar den här rutten fint.

Torontos National Post - snygg kvalitetstidning.

Torontos National Post – snygg kvalitetstidning.

Och det är bara att konstatera; ryktet om de vänliga kanadensarna verkar stämma! Det börjar på Torontos flygplats, där kvinnan i passkontrollen leende förhör sig om hur vi tänker tillbringa tiden, säger välkommen och gratulerar till val av tågrutt: ”It’s a real beautiful trip!” Nu var tågresan mellan Toronto och Montreal ungefär lika vacker som den mellan Malmö och Hässleholm, – men avsikten var den bästa.

Metro i Montreal gör en snygg tidning.

Metro i Montreal – läsvärd tidning.

Sen fortsätter snällheten: Stannar vi och kikar på kartan i Toronto erbjuder någon, ung kvinna eller äldre hippie, genast hjälp att visa vägen. Biljettbokningen La Vitrine i Montreal hade inte den pjäs vi ville se, då ringer tjejen teatern och hjälper oss få de två sista platserna, utan att tjäna en kanadadollar på det.”Du åt för lite frukost, jag tar inte fullt betalt”, säger servitrisen på hotellet, och i tunnelbanan får vi flera gånger spontan assistans med val av biljett och färdväg av medresenärer.

Frukostmys i Kanada.

Frukostmys i Kanada.

På bussen till Lachine utanför Montreal, tar tre fransktalande pensionärer över när chauffören går bet och hjälper oss till rätt avstigning. Där vi senare, över en kaffe får en snabbversion av en norskättad kvinnas livshistoria. Turister från Skandinavien tillhör inte vanligheten. Men ändå hörde vi ofta: Åh, Sweden, la Suéde, jag har vänner, släktingar, bekanta där eller i alla fall i Norge, Finland, Danmark..Skandinavien..Trevligt men märkligt med tanke på att Sverige-anknutna kanadensare är ca 340 000 dvs knappt 0,1 % av landets ca 35 miljoner invånare. Men antingen du är i engelsktalande eller franska delar, är  hjälpsamheten påfallande.

En enda sur blick – från stressad taxichaufför som fick för lite dricks är ett fint kvitto på det vänliga välkomnande Kanada. Men det finns varningsklockor.

Engelskspråkiga Torontoto med stor fransk minoritet.

Engelskspråkiga Toronto med stor fransk minoritet.

Kanada är relativt homogent , sett till befolkning och religion, de flesta kommer från Europa och är kristna. Samtidigt lever invånarna sen inflyttning från 1500-talet och kommande århundradens konflikter mellan franska och engelska kolonisatörer med spänningar, framförallt runt språkstatus och ursprungfolkens utsatthet. Den gamla rivaliteten mellan det franska och engelska lever kvar, exempelvis som nålstick i ledare och kolumner, och en kamp om vilken av de två största städerna som är coolast, engelskdominerade Toronto i Ontario eller fransktalande Montreal i Quebec. Anglofoner och frankofoner lever sida vid sida, som ”två ensamheter”, även om segregeringen i form av boende efter språk långsamt håller på att luckras upp. Det regerande partiet i provinsen Quebec, Québécois förlorade oväntat valet 2014 och tappade hela 24 mandat, sedan de hårt drivit frågan om strängare kultur- och språklagar. För även om Toronto domineras av engelsktalande är den franska minoriteten stor, och vice versa i Montreal, så någon sorts maktbalans råder genom landets officiella tvåspråklighet.

Och franskrpåkiga Montreal har en stor engelsk minoritet.

Och franskrpåkiga Montreal har en stor engelsk minoritet.

Sverige och Kanada har gemensamma drag, tycker Kanadas ambassadör Kenneth Maccartney som sommarpratade 2 juli dan efter Kanadas nationaldag.Han minns sitt möte med Falun och Dalarna då han kom som utbytesstudent 1977 – och den aha-upplevelse han fick. Trots olika storlek, seder och historia kände han igen sig och återfinner en slags likhet mellan våra länder i värderingar och åsikter; känslan av ”ro, tolerans och ordning”, liksom rädslan att förhäva oss. Ambassadörer citerar ur en novell av den kanadensiska Nobelpristagaren 2013 Alice Munro, den klassiska Janterepliken ”Vem tror du att du är egentligen..?” På andra sidan gränsen, i USA var glassarna alltid större och människorna kaxigare. På gott och ont.

Filmaren Michael Moore lyfte i sin omskakande dokumentär om skolskjutningar och vapenvåld i USA fram Kanada som det goda exemplet. Ett land med sjukvård även för de fattigaste, där man vågar lita på varann, inte ens låste ytterdörrarna. Och inte blev mördad med skjutvapen. Brottsstatistik är knepigt. Men Moore har rätt i att kanadensarna inte skjuter ihjäl varann som i USA: 2011 listades 11000 dödsskjutningar med vapen i USA, siffran för Kanada samma år var 158.(Antalet vapen i Kanada är cirka 31 per 1000 , medan det i USA är ännu högre, där finns minst 89 skjutvapen per 1000 invånare,) USA har visserligen 10 gånger så många invånare men antalet dödsskjutningar är nästan 93 gånger högre.Med dessa mått är Kanada absolut ett tryggt land. ( I Sverige finns det idag cirka 20 registrerade vapen per 1000 invånare, men mörkertalet är stort. Antalet dödsskjutningar  2014 var, enligt Brå, 28.)

En besviken Michael Moore ogillar den utveckling han ser i Kanada. I en intervju förra året, med Leslie Roberts i webbkanalen Global’s The Morning Show sa han bland annat: ”Canadians need to stop electing politicians who want to make the country more like its neighbour to the south,/–/ “I’m really disappointed that you have been electing people that want to be more American-like — and I mean that in the worst ways,”
“Why have you elected politicians that are going to take away the essence of what you are as Canadians? Why would you do that to yourselves?” /—/
“What if we just adopted a little bit of your way? We’d be a nicer people. We’d be nicer to each other. We’d be nicer to the world,”

Moore, har vuxit upp i Flint, Michigan — på andra sidan Detroit River ligger Windsor i kanadensiska Ontario.

Han undrar: vad beror det på att hans hemort har 500 mord per år, medan Windsor på den kanadensiska sidan har noll mord per år:
“How does that happen? How is it that you don’t want to kill each other? Wou believe that if somebody is sick they have a human right to see a doctor and not have to worry about losing their house?” Vi amerikaner borde ta efter det bästa i Kanada istället för tvärtom, menar han.

Oron är befogad. Kanada, liksom Sverige och värstingen USA blir allt mer ojämlikt, en liten elit av de rikaste får alltmer,  visar OECD-statistik, något Bernie Sanders, kandidat för demokraterna i USA  fått jublande respons från anhängarna när han kritiserar USA. (kan ses på Youtube). Trenden att satsa mer på de riktigt rika än på jämn fördelning av välfärden har tyvärr spridit sig  till grannen.

Kanada finns numera på en inte så hedrande fjärde plats bland länderna, där störst andel av den totala inkomstökningen gått till den rikaste procenten. Kanada ligger visserligen närmare Europa än USA om vi ser till den så kallade Ginikoefficienten som mäter inkomstspridningen i ett land. Med det måttet är USA år 2013  mer än dubbelt så ojämlikt (18,8) som Kanada (8,6) som finns strax under genomsnittet för OECD (9,6) Kanada är ungefär en tredjedel mer ojämlikt än Sverige (6,3). Men ojämlikheten har de senaste åren ökat lika snabbt i Kanada som i USA när man ser hur stor del av inkomsterna som går till den rikaste procenten. Förändringen gäller perioden 1981-2013, alltså i stort sett den tid som gått sedan Kanadas ambassadör gjorde sitt första Sverigebesök, som utbytesstudent i Falun. Så både ambassadören och de politiker han jobbar åt borde vara bekymrade.

Ekonomiprofessor Luiten van Zanden säger: Ökade klyftor är förlust av välmående. ”Vi ser tydliga samband mellan större ojämlikhet och ökad brottsnivå, korruption, försämrad hälsa och så vidare.”
(Sverige har de senaste två åren minskat sin relativa fattigdom lite grann, men visar för hela perioden samma trend, mot ökad ojämlikhet om än från en lägre nivå. Få länder har visat samma snabba försämring av inkomstljämlikheten som Sverige,)

Och mitt i fredligheten finns mörka,blodiga fläckar på den kanadensiska kartan. Winnipeg i provinsen Manitoba är en stad med 663 000 invånare och en stor andel ursprungsbefolkning. När vi är där spelar Pia Sundhage och fotbollslandslaget sina gruppspelsmatcher i det VM som mittbacken Nilla Fischer i sitt Sommar i P1 (13 juli) kallar för ett ”helvetes jävla skit-VM”, men just då är allt fortfarande möjligt. Mellan Winnipeg och vår destination Toronto är det dock 220 mil så vi följer starten i medierna istället och får på köpet förfärliga fakta om staden – som kallas Murderpeg på grund av att den har landets högsta förekomst av våldsbrott och mord.

Här förekommer så mycket våld mot kvinnor att VM-truppen, varnas för att gå ut ensamma! De flesta brotten riktas dock mot ursprungsbefolkningens flickor och kvinnor.och har samband med missbruk och social utsatthet. Kanadensiska kvinnor från ursprungsbefolkningen löper fyra gånger högre risk att bli mördade än genomsnittet!. Medier rapporterar om hundratals saknade flickor och fynd av ett stort antal mördade kvinnokroppar som regelbundet dumpats i floden Red River, som rinner förbi staden. Detta är verklighet och inte en värre/vidrig variant av dramaserien Top of the Lake.I ett litet samhälle med 3000 invånare, Sagkeeing First Nation, bara några mil från Winnipeg har sex flickor mördats och 46 saknas. Det går knappt att ta in.

Ursprungsbefolkningen och det historiska sambandet mellan dagens våld och den ”aggressiva assimilering” de utsattes för under årtionden är en mörk del av Kanadas historia som under vårt besök lyftes genom en Sanningskommission som publicerade sin rapport i början av juni. Den blev högst kontroversiell. Inte främst för fakta som visar, att 154 000 barn tvingades lämna sina familjer för att fostras i religiösa skolor, att fler än 6000 dog och att den brutala behandlingen kan vara en del av förklaringen till allt det våld som i dag förekommer inom delar av ursprungsbefolkningen. För detta har drabbade fått ursäkt och ekonomisk ersättning. Men rapportens slutsats: att myndigheterna genomfört ett kulturellt folkmord vill den konservativa federala regeringen inte gå med på, trots eller på grund av, att Kanada officiellt kallar sig tvåspråkigt och mångkulturellt.

Emily Carr inspirerad av och solidarisk med ursprungsbefolkningen i separatutställning på AGO-museet i Tornoto.

Emily Carr inspirerad av och solidarisk med ursprungsbefolkningen i separatutställning på AGO-museet i Tornoto.

Diskussionen blev en intressant bakgrund till den pågående separatutställningen på samtidskonstmuséet AGO i Toronto (till 9 augusti) av Kanadas mest välkända konstnär Emily Carr (1871-1945) Hon växte upp och verkade i en tid när skolsystem som med tvång skilde ursprungsbarn från föräldrar, utformades, när landområden brutalt konfiskerades och heliga platser förstördes. En stark och banbrytande kvinna  visar solidaritet med ursprungsbefolkningen i kraftfulla, expressiva målningar; dova jordfärgade landskap, hemlighetsfulla skogar, totempålar och besjälad natur.

”Har du 25 cent?” Undrar den tandlösa kvinnan med kort, hår i samma färg som riven ingefära. Hon sitter vid rännstenen, på hörnan till gågatan som går förbi vår hotellmatsal. En märklig ”pusher street”, mitt i downtown, med kultur, universitet och nöjen bara några kvarter bort. Den är dekorerad med rosa plastpärlor, som hänger i vågor över de slitna människor som dominerar gatubilden. Här, ligger en lågprisbutik för mat i en källare, intill finns systemet (båda provinserna Ontario och Quebec har sin alkoholförsälning reglerad via monopol) och mitt emot ett Mac Donalds. Där utanför samlas missbrukare och langare för att göra upp affärer, trots stor närvaro av både poliser och hjälparbetare. Kvinnan som tigger får en dollar, hennes handflata är sträv som sandpapper. När vi passerar lite senare tittar hon upp och ler: ”Du gav mej en dollar”, säger hon – cirka 7 kronor. En ung tjej vi ser henne ungefär samma tid på morgonen tre dagar i rad – går fram till äldre slitna män och försvinner med dem in i en port längre ner på tvärgatan. Män som aktörer kvinnor som objekt och offer, könsmaksordning även här.

Montreals dystra "pusher street", där missbrukare och tiggare samlades.

Montreals dystra  gatbit, där missbrukare och tiggare samlades.

Påfallande många fler hemlösa, psykiskt sjuka och missbrukare från alla folkgrupper tigger längs shoppinggatan och i tunnelbanan downtown i Montréal, jämfört med det vi ser i centrala Toronto. Orsaken är oklar. Statistiken visar inga stora skillnader i droganvändning mellan de två provinserna. Båda tillåter cannabis för medicinskt bruk från licensierade försäljare. Hemlösheten ökar i hela Kanada.

Cannabis får säljas för medicinskt bruk av företag med licens. Även i chokladkakeform, enligt nytt domstolsutslag.

Cannabis får säljas för medicinskt bruk av företag med licens. Även i chokladkakeform, enligt nytt domstolsutslag. Bild från Toronto.

Den konservativa regeringen verkar mot en allmän legalisering i hela Kanada av smärre innehav för ”rekreationellt bruk”. Men hälsoministern blir ändå upprörd när högsta domstolen nyligen tolkade lagen som att medicinsk marijuana får säljas i vilken form som helst, även chokladkakor. Den liberala provinsregering som valdes Quebec 2014 har fått kritik för att vilja dra ner på vården för de utsatta grupperna, men det är inte hela förklaringen. Hemlöshet är sen 1997 ett växande problem i hela Kanada.

Filmaren Michael Moores och Kanadaambassadörens ljusa bilder av ro, öppenhet och ordning har med andra ord börjat krackelera, och även den nationella tryggheten har börjat minska.Dödsskjutningen av en polis utanför Ottawas parlament i början av året har skärpt vaksamheten inför terrorism och ökat beväpningen av polisen. Rädslan för fler attacker gör att även passregler och visumfrihet börjar ifrågasättas och man funderar på att ta efter USA. Frågan om fundamentalism har satts högre på den federala regeringens agenda och diskuterades livligt när vi var där.
I Montreal demonstrerar man sommaren 2015 mot brist på platser för socialt boende, i Toronto rusar bostadspriserna i höjden och den privata lånemarknaden frodas. En liten grupp rika får, även i Kanada, en allt större del av pengarna, medan medelklassen ser sina inkomster krympa – ett perfekt recept för att skapa ett samhälle med rädda medborgare som hellre ser om sitt eget hus och inte längre litar på grannen. Så visst kan och bör man oroas. Vänlighet är inte gratis. Den kräver tillit och tilltro människor emellan.

De två välordnade välfärdssamhällena Sverige och Kanada som ambassadören uppskattar i sitt Sommarprogram finns inte på samma sätt som för cirka 40 år sedan när han var utbytesstudent i Falun; aldrig har västvärlden varit så jämlik som då, några år under 1970- och 80-talen. Utvecklingen bort från detta borde bekymra ansvariga politiker som hyllar idén om våra länder som likvärdiga, trygga och öppna samhällen. Det finns ett pris med att försöka efterlikna USA som kan visa sig bli högt. Kanadas vänlighet värnas bäst med mer jämlikhet, inte mindre.!

Michael Moore uttrycker sin kärlek till Kanada

Sevärt hörvärt gåvärt i Toronto, Quebec och Montréal

Fakta om Kanada

Resa till och i Kanada

Läsvärt:
National Post, Toronto, engelskspråkig
La Presse Montreal, franskspråkig
Le Devoir, Montreal, franskspråkig
Metro i Toronto och Montreal
clobalnews.ca –
cbc.ca
LM Montgomery, Emily- och Anne på Grönkullaserien, särskilt den förstnämnda
Robertson Davies Deptford-trilogi, en berättele om några familjers öden i tidigt 1900-tal Femte rollen, Manikoran och En undrens värld
Alice Munro Nobelpristagare 2013, exempelvis samlingen På fri fot.

Sevärt: Svt.play, underlandet Kanada.

Se, hör gå i Toronto

Liv Beckström

Toronto är med sina 2,6 miljoner Kanadas största stad,  Ontarios provisnshuvudstad och landets finansiella centrum., Men också en väldigt trivsam plats att turista på, trots att det byggs och rivs precis överallt. Och det berömda kriget mot cyklisterna verkar vara över. För ett tag i alla fall.

Riktigt snygg skyline! Toronto juni 2015.

Riktigt tittvänlig skyline! Toronto juni 2015.

För mycket skyrskrapor ger för mycket skugga och snålblåst. Torontos finanskvarter juni 2015.

För mycket skyrskrapor ger för mycket skugga och snålblåst. Torontos finanskvarter juni 2015.

Financial Post rapporterar om en växande privat lånemarknad vid sidan om den rätt så reglerade bankmarknaden (som inte får låna ut lika generöst som i Sverige). Trots hamrandet alltså en inbjudande och intressant stad, men lite mindre trevlig i finanskvarteren där alltför många höga hus släpper ner skuggor och snålblåst på fotfolket.

Restaurangägare protesterar mot Torontos rivningspolicy. Juni 2015.

Restaurangägare protesterar mot Torontos rivningspolicy. Juni 2015.

Runtom i stan pågår också protester mot att lägre hus och små restauranger trängs undan av skyskrapor med kontor för ännu fler revisorer och jurister och bostäder för välbeställda.

Väldigt mysigt att strosa längs Waterfront vid Ontariosjön i Toronto.

Väldigt mysigt att strosa längs Waterfront vid Ontariosjön i Toronto.

Strandpromenaden, Waterfront vid Ontariosjön är promendadvänlig och inte särskilt kommersiell. Segelbåtar kan hyras, liksom förstås cyklar på olika platser i stan. Det cyklas mycket och byggs även nya cykelbanor. Torontos cyklister är en del av både av gatulivet och mediediskussionen, inte minst sedan tidigare borgmästaren Rob Ford tvingades avgå efter skandaler med crackrökning och sprit. Han valdes bland annat för att få stopp på strejker i tunnelbanan och sophämtningen och göra det lättare för bilister på cyklisternas bekostnad genom att sänka fordonsskatten och riva upp cykelbanor.

Waterfront i Toronto får cykelbanor. Juni 2015.

Waterfront i Toronto får cykelbanor. Juni 2015.

Han hann inte så långt, vid Waterfront läggs nu nya cykelbanor och för Torontos cyklister är många stadsgator cykelprio med tydliga cykelfält, medan andra fortfarande är ett livsfarligt äventyr. Kriget mot cyklisterna verkar ha avslutats, men inte diskussionen om hur och på vilka villkor de ska ta plats. Och Malmöbon Fredrik Gerttens film, bikes vs cars som bland annat handlar om Toronto hade premiär (31 juli ) där och i övriga Kanada, och kommer säkert att ge ännu mer bränsle åt diskussionen.

Kriget med cyklisterna är över i Toronto i juni 2015. Vilket inte gör det ofarligt att cykla där.

Kriget med cyklisterna är över i Toronto i juni 2015. Vilket inte gör det ofarligt att cykla där.

Queensgate i Toronto, gammalt möter nytt.

Queensgate i Toronto, gammalt möter nytt.

För den som vill strosa är Queensgate, en gata med folkliv, mycket och blandad shopping, en park, ett modernt museum, opera och balett, tygbutiker, möbelbutiker, mode; i ena änden en blandning av låga mer bohemiska kvarter och längre ner höghusdistriktet med klädkedjorna och finanskvarteren. Spårvagn finns om du tröttnar på att gå. Chinatown ska man förstås också kolla in. Här är grönsaker och frukt mycket billigare än i andra butiker. Färdigmatsutbudet är stort. Mat och krogbesök är är inte billigare än hemma, alkohol köps i särskilda butiker med ungefär samma priser som här. Ontariovinerna lyfts fram lite extra (men inte alls i grannprovinsen Quebec). Var beredd på att det läggs på några dollar i extraskatt på allt du köper, vilket inte framgår på prislappen.

Textilbutiker, garnbutiker finns längs delar av Queeensgate i Toronto.

Textilbutiker, garnbutiker finns längs delar av Queeensgate i Toronto.

Alla butiker, där som här, vill ha dig som medlem.
I den enorma friluftsbutiken MEC måste du bli medlem och får för 5 dollar ett evighetsmedlemskap och tillstånd att handla tält, ryggsäckar, cyklar och allt annat som hör till supertrendig outdoorstyle.

Queensgate i Toronto börjar med flowerpower och slutar med finansskrapor.

Queensgate i Toronto börjar med flowerpower och slutar med finansskrapor.

 

 

Av kulturlivet blev vi förtjusta i AGO, muséet för contemporary art. som lovar något för alla. Och utbudet är imponerande, förutom  Emily Carr, Kanadas stora samtidskonstnär, massor av regional, nationell och samtida konst, allt från Picasso till Kanadas framstående Group of Seven (1920-33).Och även nutida artister som Stephen Andrews, som gör samtidskonst om byggnadsarbetare i en stad som ständigt river och reser hus, om politiska möten, en selfie i jätteformat i höghusmiljö. Allt i en teknik som delvis var inspirerad av den engelske 1800-talskonstnären Turner. Men också nutida konstnärer som Anique J Jordan, vars porträtt av sina tre äldsta släktingar, svarta kvinnor klädda i inbördeskrigets röda unifomer skapar förvirring och nya tankar hos åskådaren.

 

 

Konstnär i dialog med publiken på Torontomuseet AGO.

Konstnär i dialog med publiken på Torontomuseet AGO.

Livs levande Torontoartisten Bonnie Dovine, har en egen rymlig monter för sitt projekt. Expanding Boundaries där hon målar vattenvägarna i Kanada under samtal med publiken. Besökarnas favoriter får för övrigt en egen knapp och finns llistade i museet, efter en omröstning som pågått från november-februari. Gott om utrymme och även speciella aktiviteter för barn. Vi tillbringar flera timmar här och enda minus är den dyra och pretentiösa restaurangen och ett litet, felplacerat fik.

Ambassadör Kenneth Mccarthney berättade i sitt sommarprogram att konstnärerna i Group of Seven inspirerats av svenska sekelskiftsmålare som Anders Zorn, för att komma bort från det koloniala hos de engelska och franska föregångarna.)

Vad gäller mat:  Toronto (och de två andra städer vi besökte ) delar frukostvanor med USA: en vanlig hotellfrukost, kör bagels som ska rostas, pannkakor, våfflor och french toast- rätter som ska kryddas med sirap eller ketchup och sköljas ner med svagt kaffe, sylt och mjukost i förpackning.. Turister från närmaste grannen styr.

Pannkakor, french toast, våfflor, gärna med sirap, sylt - eller ketchup till frukost. Men det finns alternativ.

Pannkakor, french toast, våfflor, gärna med sirap, sylt – eller ketchup till frukost. Men det finns alternativ.

 

Helt okej…och med ägg i olika former, färsk frukt, mjölk och müsli kan man undvika de värsta sockerfällorna. Kanadas befolkning ökar i vikt, precis som hela världens, och debattens vågor går höga, där som här, om det är ”husmanskosten” med mycket kolhydrater som är huvudorsak eller snaskandet på sötsaker och söta drycker istället för vatten som ställer till det för folkhälsan. Bokar du hotell via rabattsajter ingår sällan frukost. I övrigt – utbudet av resatauranger är tillräckligt för de felsta. Anpassningen till amerikanska turister har gäller tyvärr även kaffet på samtliga hotell även i franskspråkiga Quebec. (Anglifierade Toronto kör för övrigt som USA, gärna med Fahrenheit istället för Celsius, och på gymmet räknas mile, inte kilometer, vilket kan förvirra.

Ett fint minnesmärke är 100 Workers, som är en del av finanskvarteren. Genom att minnas dessa tragedier i det förflutna  vill konstnärerna sända ett budskap om hopp och skydd för arbetarna i framtiden.

Ontario minns genom John Scott och Stewart H Pollock 100 av de arbetare som under några år dött i arbetsplatsolyckor.

Ontario minns genom John Scott och Stewart H Pollock 100 av de arbetare som under några år på 1990-talet  dött i arbetsplatsolyckor.

Operan i Toronto ser småtråkig ut utanpå men är luftig och vacker inuti. Balettkompaniet är känd för Skönheten och Odjuret där dansaren Nurejev gav dem ett internationellt genombrott 1973. Sedan dess har den uppförts närmare 300 gånger och i sommar är det dags igen.

Operan i Toronto -känt för bl a balette Skönheten och odjuret.

Operan i Toronto -känt för bl a baletten Skönheten och odjuret.

Vi såg en annan föreställning, genomarbetad och snygg final för säsongen, tre danser med rysk och fransk inspiration: Sjostakovitz och Sartre. Billigt är det inte, men möjlighet till sistaminutenpriser gör att man kan komma in för halva priset. Under säsong har de gratis konserter vid lunchtid någon gång i veckan, vi köade för sådana en timme och underhölls sen av Canadence Vocal Quartet, en proffsig och uppskattad avslutning på säsongens Free concert series.

Vacker men tom, Ben McNullys fina boklåda i Toronto.

Vacker men tom, Ben McNullys fina boklåda i Toronto.

En besök i en bokhandel i varje stad fick ta tempen på litteraturklimatet. Mitt i finansdistriktet ligger Ben McNullys Books, luftig och vacker men ekande tom. Hans bokhandel finns med på en best-lista,men det hjälper inte: ”Folk läser inte böcker längre”, konstaterar han. Toronto är betydligt mer tunnsått på bokhandlare än Quebecs provinshuvudstad Montreal, 19 träffar kommer upp på nätsök här, I Montreal 530. Det finns säkert fler än så i Toronto, men skillnaden är påfallande. Köper amerikanska Rebecca Solnits uppdaterade Men explain things to me. Ser inte något skyltat med Ontarios stolthet Alice Munro.

 

Torontorapparen inspirerades av de som gick förbi som plötsligt var en del av hans mycket medryckande och väl belönade framförande.

Torontorapparen inspirerades av de som gick förbi som plötsligt var en del av hans mycket medryckande och väl belönade framförande.

Torsdag är AW-dag, då kontorsfolket i finanskvarteren drar ut för att summera veckan. Något suparliv ser vi inte, varken runt studentkvarteren eller vid krogarna. Antalet uteserveringar är få, Cigarettrökning är mindre vanlig här än i Sverige, se fakta. Alkohol säljs på ”systembolag” och priserna är inte låga. Däremot kan man få cannabis i särskilda licensbutiker om man har medicinska behov.

En installation nära studentkvarteren i Toronto för att visa på bilfria alternativ.

En installation nära studentkvarteren i Toronto för att visa på bilfria alternativ.

Dagstidningen National Post, som bevakar Ontario är en kvalitetstidning, hög, smal och snygg med en egen sektion bara för folk som jobbar med lagen, vilket inte är så märkligt när man ser de imposanta byggnaderna för revisions- och bankföretagen som tornar upp sig i stan. Summa summarum: Det är trivsamt att turista i Toronto,

Hockeyn är som bekant stor i Toronto och hela Kanada..

Hockeyn är som bekant stor i Toronto och hela Kanada..

Sevärt, hörvärt gåvärt i  Quebec och Montréal,

Resa dit och där

Fakta om Kanada

Värna vänligheten med jämlikhet, Kanada

Se, hör, gå i Montréal

Liv Beckström

Montréal ligger på en ö ca 60 mil från New York och är med 1,9 miljoner invånare Kanadas näst största stad, och störst i provinsen Quebec. Stan är en helt egen mix av europeisk och amerikansk känsla, med en rad olika byggstilar och grader av elegans och ruffighet. Men  fransktalande bor för sig och engelsktalande för sig.

Här finns högst andel unga med högskoleutbildning av alla nordamerikanska städer, och stan kan ståta med utmärkelsen World Book Capital, 2005-2006. Det officiella språket är franska, som talas av cirka 60 procent.

Montreals Jobbsökarbuss för unga mellan 15 och 35, hade premiär när vi passerade i början av juni. Här får man hjälp med cv, lediga jobb med mera.

Montreals Jobbsökarbuss för unga mellan 15 och 35, hade premiär när vi passerade i början av juni. Här får man hjälp med cv, lediga jobb med mera.

Boulevard Saint Laurent. Gatan som delar anglofoner och francofoner i Montreal. Trevlig att strosa på.

Boulevard Saint Laurent. Gatan som delar anglofoner och francofoner i Montreal. Trevlig att strosa på.

Boulevard Saint Laurent delar fransk- och engelsktalande i Montréal, men språkgränserna börjar luckras upp.

Boulevard Saint Laurent delar fransk- och engelsktalande i Montréal, men språkgränserna börjar luckras upp.

Men nära 40 procent, talar engelska och i praktiken är staden tvåspråkig. med ett strängt uppdelat boende, där frankofoner (fransktalande) huvudsakligen bor på den östra sidan, medan anglofoner (engelsktalande) bor på den västra, något turisten inte tänker på, men som bidrar till att separatistiska känslor vidmakthålls. ”Det är mycket spänningar”, säger filmaren Sophie, intervjuad i ovan nämnda SVT-serie. Hon talar om stan som en plats med två, eller flera ensamheter, att möten mellan språkgrupper sällan äger rum. Men uppdelningen börjar trots allt luckras upp.

Unga  flyttar allt oftare ”över gränsen”, som går vid en av citygatorna Boulevard Saint Laurent.. Språkrivaliteten märks inte för turisten annat än som nålstick och kulturkamp i medierna, exempelvis kolumner om vilken provinsstad (Toronto eller Montreal) som är coolast och mest attraktiv att bo i. En populär engelskspråklig skådis som vuxit upp i Montréal men nu meddelar sin avsikt att bosätta sig i Toronto ”för att det är enklare” för honom som engelsktalande får lika högljudda och besvikna reaktioner som spelarövergångar mellan två Stockholmslag, eller än värre, eftersom det handlar om att artikulera ett missnöje med en etablerad kultur- och identitetspolitik, som inte gärna ska ifrågasättas .

Montréal vs Toronto: Skådespelaren som flyttade väckte starka känslor. Och en triumferande kommentar i engelskspråkiga National Post.

Montréal vs Toronto: Skådespelaren som flyttade väckte starka känslor. Och en triumferande kommentar i engelskspråkiga National Post.

” Vi har inga problem med olika språk Men du måste vara fransktalande för att få ett bra jobb i Montreal”, säger tjejen som arbetar i informationsbutiken i Lachine. Hennes hemspråk är franska ”men min mamma satte mej i engelsk kindergarten för att jag skulle lära mig engelska också” förklarar hon sin lediga växling mellan språken.Den engelska minoriteten är stark i Montreal, där cirka 100 000 barn går i engelskspråkliga skolor – och kräver utökade rättigheter. På bussen sitter skolflickor i uniform med UnionJack på ryggsäcken. Men i engelsktalande Toronto är den franska minoriteten stor och stark, så någorlunda maktbalans råder.

Slottsliknande hotell - det äldsta - i Montréal

Slottsliknande hotell – det äldsta – i Montréal

De flesta som vi pratar med talar båda språken, även om det ofta uppskattas och ibland underlättar att försöka sig på franska. På hotellet exempelvis är det jättetrevligt att i hissen kunna växla några ord om livets allmänna besvärligheter med städerskan. Här verkar all personal ha status och yrkesstolthet, något jag tänker på även när vi ser städare som gör snyggt på gågatedelen av Rue S:t Catherine vid nöjescentrum.

Yrkesstolta städare gör fint runt papperskorgarna i Montreal.

Yrkesstolta städare gör fint runt papperskorgarna i Montreal.

En kvinna visar sin unga medarbetare hur han ska tömma papperskorgarna och ta hand om återvinningen. Hon återvänder sen till papperskorgarna för att ge dem en sista finish med trasan så att de blänker innan de sätter sig i vagnen och kör mot nästa ställe.

Montreal satsar ambitiöst på kultur både fin- och folklig och sommartid är Quartier des spectacles med omnejd full av festivaler, Francofollie-festival med jazz, techno, väggmålning, mat..flera pågick eller var på gång när vi var där, under god stämning och mycket går att ta del av gratis. Stan har, som nämts, ganska många utslagna och tiggare som syns på ett annat sätt än i Toronto, men otrygg känner man sig inte, bara beklämd.Många av de äldre som hamnat på gatan har psykiska problem och har själva ”valt att stanna kvar”, är en åsikt som ofta hörs när man för upp frågan.

Fasadmålningsfestival i Montreal juni 2015.

Fasadmålningsfestival i Montreal juni 2015.

Fasadmålningsfestival i Montreal juni 2015.

Fasadmålningsfestival i Montreal juni 2015.

Klimatet i Montreal, liksom de övriga två städerna, var behagligt de veckor i juni vi var där, det regnar ganska mycket, men sällan någon längre stund. Det finns flera engelskinspirerade parker att koppla av i och du hyr lätt (om du knäcker instruktionen) en cykel och trampar runt tills du tröttnar. Ovan nämnda Boulevard  Saint Laurent är en mysig gata för att kolla fasadmålningar, vintage och bohemiska butiker, liksom genderöverskridande mode. Stan kallas ibland för Queerbec för sin toleranta inställning.

Boulevard Saint Laurent i Toronto har mycket kul vintage.

Boulevard Saint Laurent i Toronto har mycket kul vintage.

Rue S:t Catherine går rakt igenom stan och är den stora shopping och även kulturgatan. Däromkring finns museer, upplevelsekvarter, kulturkvarter, konserthus, bibliotek ( där vi hör en den unga symfoniorkestern ,kör,solister och hängiven dirigent framför Brahms Requiem så att himlens portar nästan öppnar sig) stort bibliotek, universitet (som ligger nere i t-banan. På den stora shoppinggatan får den skickliga tjejen som sjunger starkt och klart massor med dollarsedlar i hatten. LIte längre ner sträcker en medelålders kvinna fram sin hand och ber om pengar. Hon är tunn, med svart fläta och en prydlig kofta Och hemlös..Varför, undrar jag. ”Min mamma dog och nu klarar jag det inte längre”, säger hon.

Montreals skickliga gatusångerska, imponerar på Rue S:t Catherine.

Montreals skickliga gatusångerska, här på Rue S:t Catherine.

I i katedral Christ Church på Rue S:t Catherine,, kan besökare mot ett frivilligt bidrag höra högklassiga konserter flera gånger i veckan. Vi hamnar på en kvinnodominerad blåskvintett, L’ensemble de Cors framföra verk för horn, av Wagner och Mahler. Inte insmickrande, inte vad man förväntar sig i en kyrka och med hög musikalisk nivå.

Wagner och Mahler i Cathédrale Christi Churh i Montreal, framförda av blåskvintetten. L'Ensemble de cors/Cortet Horn Ensemble.

Wagner och Mahler i Cathédrale Christi Churh i Montréal, konsert  av kvinnodominerade blåskvintetten. L’Ensemble de cors/Cortet Horn Ensemble.

En lokal pjäs visar sig vara ett underhållande sätt att bekanta sig med historia och kultur. Duddy Kravitz, en engelskspråkig musikal om Montreals historia, sedd genom en judisk migrants ögon spelas på den lokala teatern The Segel Centre i en närförort. Uppsättningen bygger på en i Montreal välkänd roman med samma namn, av Mordecai Richler, som också är på gång som film. ”Åh, den läste jag i skolan”, utbrister en kvinna som vi frågar om vägen. Pjäsen gav ett stycke av Montreals historia, om klass och religion och den ibland smutsiga vägen till makten. Publiken en makalöst homogen grupp av vita välbeställda i medelåldern och däröver, som alla verkade känna varann, skrattade helhjärtat åt de ibland råa skämten om judiska traditioner från scenen.
.
Utbudet av böcker och tidningar i våra kvarter och hela Montreal är stort. 530 bokhandlare dyker upp vid en sökning på nätet (jämfört med Torontos 19, inte helt rättvisande sökurval men skillnaden är stor) Det är lätt att hitta ett kanonutbud av tidningar, och böcker. Vi kollar in en bokhandel av snabbköpskaraktär på Rue S:t Catherine est, en av flera som vi passerar på väg till hotellet.. Där finns redan serieboken Catharsis, den överlevande tecknaren Luz avsked till uppdraget att rita i Charlie Hebdoe, – som dagen innan har recenserats i den franskspråkiga Montréal-tidningen Le Devoir. Att kulturen, har en framträdande plats i Montreal är uppenbart, liksom att de vårdar sin utmärkelse som världsbokstaden.

Men allt är inte vackert. Exempelvis är den gamla staden delvis sönderskuren av en trafikerad gata och Domen har byggts in i en trafikkarusell med en sotsvart 35 våningar hög skyskrapa som tar ljus och karaktär från platsen. Det hjälper inte med pytteliten minnesplakett på klossen om att det en gång stod en pojkskskola här.

En trafikled och ett 75-vånngarshus funkar inte fint med gamla stans Dom i Montréal.

En trafikled och ett 75-vånngshus funkar inte  med gamla stans Dom i Montréal.

Muséet Château Ramezay ligger i den gamla staden och är en intressant, blandning av saker, möbler, vardagsdetaljer och historiska beskrivningar. En trädgård hör också till och volontärer i tidstypiska dräkter finns på plats.

Château Ramezay, bruksföremål som skor och kläder finns att beskåda.

Château Ramezay, bruksföremål som skor och kläder finns att beskåda.

Jag sympatiserar med er som tvingas stå ut med att bli filmade och betittade när ni arbetar på biltävlingarna i Grand Prix, skriver en fd anställd i en debattartikel i La Presse Mntréal.

Jag sympatiserar med er som tvingas stå ut med att bli filmade och betittade när ni arbetar på biltävlingarna i Grand Prix, skriver en fd anställd i en debattartikel i La Presse Mntréal.

 

Från Château Ramezay. Höghjulingen från 1870, den uppfannts av James Starley.

Från Château Ramezay. Höghjulingen från 1870, den uppfannts av James Starley.

I Montréal pågår samtidigt med VM i fotboll även Grand Prix, motortävlingarna där kvinnorna bara fungerar som smycken och dekorationer, konstaterar en fd anställd i en utmärkt debattartikel  i La Presse Montréal.

 

En polisprotest som får mycket uppmärksamhet inträffar vid begravningen av fd premiärministern Jaques Parizeau mångårig regeringschef i Quebec – frihetskämpen för dem som vill se ett språkdelat Kanada..”Je vous aime, monsieur Parizeau” är rubriken i Le Journal de Montreal, som rapporterar om händelsen på åtta sidor. Men polisen är arg för att deras pensioner ska försämras och vaktar vid begravningen i röda kepsar och färgglada kamouflagebyxor, vilket väcker ett ramaskri. Polisen saknar klass och stil, säger borgmästaren som vill se en lagändring som tvingar polisen att klä sig i mörk uniform. (Vilket de däremot gjorde när en känd hockeyspelare begravdes.

Montreals coola polisuniformer - men när förre premiärministern begravdes i juni 2015 användes de istället för mörk kostym, borgmästaren blev rasande.

Men när förre premiärministern begravdes i juni 2015 användes de med röd keps, istället för mörk kostym, borgmästaren blev rasande.

Kamouflagebyxor, röda kepsar, shorts, Montreals poliser har coola uniformer.

Kamouflagebyxor, shorts, Montréals poliser har ovanligt avspända uniformer.

Den som vill veta mer om Kanada och Quebec som handelsplats kan ta en tur till Larchine via metro och buss. (ca 45 minuter) Där finns ett pälshandelsmuseum, och ett litet men fint konst- och kulturmuseum som gratis visade lokala konstnärers tolkning av livet vid vattnet, miljöer och vardagsföremål från tiden då handel med bäverskinn var en viktig del av näringen.

 

Bruksföremål från nybyggartiden visas på ett litet men innehållsrik kultur- och konstimuseum i Lachine, utanför Montreal. Där finns även ett större pälshandelsmuseum.

Bruksföremål från nybyggartiden visas på ett litet men innehållsrik kultur- och konstimuseum i Lachine, utanför Montréal. Där finns även ett större pälshandelsmuseum.

Sevärt, hörvärt, gåvärt i Toronto, Quebec

Värna vänligheten med jämlikhet, Kanada

Resa dit och där

Fakta om Kanada 

Fakta om Kanada

Liv Beckström

För stora ekologiska fotavtryck – precis som Sverige, monarki, precis som Sverige, men 22 gånger större och olika på flera andra sätt.

Kanoter för transport av bäverpälsar via kanalen i Larchine, utanför Montréal. Viktig handel på 1700-talet.

Kanoter för transport av bäverpälsar via kanalen i Larchine, utanför Montréal. Viktig handel på 1700-talet.

Kanada är en konstitutionell monarki och en förbundsstat med 10 provinser och 3 territorier. Den brittiska drottning Elizabeth II är statsöverhuvud, i landet företrädd av en generalguvernör. På federal nivå styrde den konservativa premiärministern är Stephen Harper från 2006 och fram till oktober 2015. Efter det valet fick liberalen Justin Trodeau majoritet. Som nation är Kanada ung,och fick en egen författning 1 juli 1867 efter flera hundra års strider mellan franska och engelska kolonisatörer och med ursprungsbefolkningen.

22 Sverige får plats i Kanada som till ytan är världens näst största efter Ryssland med 5 tidszoner från öst till väst. (Ryssland har 10 tidszoner). De ca 35 miljonerna invånare har har nära 10 000 miljoner kvadratkilometer land. Kanada har inom sina gränser den magnetiska nordpolen, (däremot tvistar de med Ryssland om rätten till den geografiska nordpolen, som ligger under en bergskedja på havsbotten. Där Ryssland placerat sin flagga med hjälp av en u-båt år 2007. ) Landet är ojämnt bebott. 80 procent bor i städer i en smal remsa längs gränsen till USA dit 75 procent av exporten går.En tredjedel av kanadensarna bor mindre än150 km från USA,
I de 3 nordliga territorierna med en yta som hela Västeuropa bor endast ca 115 000 invånare.

Toronto, finanscentrum i Kanada handlar mer med olja än pälsar.

Toronto, finanscentrum i Kanada handlar mer med olja än pälsar.

Kanada är, enligt sin officiella information, ett öppet, tolerant och mångkulturellt land, som varje år välkomnar ca 250 000 nya medborgare. Arbetslösheten bland immigranter är låg. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson S, vill lära av Kanada, som dock har en helt annorlunda migrationspolitik, inte minst när det gäller vilka som får uppehållstillstånd inom kvoten arbetskraftsinvandrare, vilket är de allra flesta av de 250 000. Där väljer Kanada bland sökande och utbildning ger höga poäng och större chans att invandra. Urval sker även efter exempelvis regioners behov av arbetskraft. En del av övriga är anhöriga till arbetskraftsinvandrarna, en liten del är flyktingar.Cirka 10 450 sökte asyl i Kanada 2013, en halvering jämfört med 2012. Som jämförelse sökte 109 600 asyl i Tyskland, i USA 88 400 och Sverige kom på plats 5 med 54 300 asylansökningar. År 2013 invandrade till Sverige 115 645 personer, och 2014 ca 120 000 , enligt SCB, den största folkökningen på nästan 70 år. I Sverige kommer arbetskraftsinvandrare enligt andra regler, och 2012 – 13 var det ca 11 000 utanför EU/EES som fick tillstånd och ca 8 000 inom EU som jobbade i Sverige.
Några gränskonflikter, som exempelvis USA-Mexico har Kanada inte eftersom landet gränsar till USA, och närmaste havsgranne är Grönland.

Kallar sig tvåspråkigt. De flesta talar engelska som första språk, men stora franska minoriteten finns representerade i flertalet provinser och är första språk i Quebec-provinsen. Men det talas fler språk än två i landet.
Engelska (officiellt språk) 58.7 %, Franska (officiellt språk) 22.0 %, Punjabi 1.4 %, Italienska 1.3 %, Spanska 1.3 %, Tyska 1.3 %, Kantonesiska 1.2 %, Tagalog 1.2 %, Arabiska 1.1%, övriga språk 10.5 % även ursprungsbefolkningens Nunavut och Inuktitut har status som officiellt språk. Kanada har tre ursprungsfolk, totalt cirka 1,4 miljoner av invånarna:: Indianer, som kallas Först Nations, Inuiter, med ursprung på Grönland, samt Métis, med indiansk-franska rötter.

Två tredjedelar räknar sig som kristna, katoliker cirka 43 procent, protestanter cirka 23, muslimer cirka 2 procent, och en växande grupp, 24 procent, säger sig sakna religion. Inte helt olikt Sverige. Även i den religiöst aktiva grannen USA, där det ses som suspekt att vara ateist har andelen amerikaner som saknar religiös identitet ökat från 4 procent 1948 – 16 procent 2008.
Härkomst för befolkningen idag ungefärlig uppdelning: Brittiskt ursprung 28 %, franskt ursprung 23 %, övriga européer 15 %, Indianskt ursprung 2 %, Övriga 6 %, blandat ursprung 26 %.

Stora ekologiska fotavtryck: Kanada har gott om energi, som sandolja och vattenkraft. På grund av billig vattenkraftsproducerad el använder kanadensarna mest energi i världen / invånare.
Om alla människor i världen skulle ha samma konsumtionsnivå som en genomsnittlig invånare i Kanada skulle vi behöva 3,7 jordklot, enligt globalis.se För grannen USA är motsvarande siffra 3.8 jordklot – och för Sverige 3.6 jordklot!
Våra tre länder samsas även i toppen när det gäller måttet ekologiskt fotavtryck, människans förbrukning av naturresurser mätt som arealenheter: På plats 1 Australien 8,3 , 2. Förenade Arabemiraten 8,1, plats 3 USA 6.8, plats 4 Kanada 6,6 och plats 5 Sverige 6.5.

Alkoholbruk och rökning: I Kanada dricks snitt ca 13.2 liter ren alkohol per person över 15 år, nykterister borträknade.Män dricker dubbelt så mycket som kvinnor. 18,8 jämfört med 7,4 för kvinnor. I hela vuxna befolkningen är snittet 10,2, en ökning från 9,8 på fem år.
17,3 procent ser sig som vanerökare, varav 19,7 män och 15 % kvinnor.
I Sverige dricks cirka 13,3 liter för motsvarande grupp, varav män står för 17,1 och kvinnor för 8,8 liter. Snittet i hela befolkningen är 9, 2. Som vanerökare klassas 19 procent män och 26 % kvinnor, snittet är 23 %.
Heavy drinkers: Kanada: 31,2 procent män, 14,7 procent kvinnor – snitt 23,1 procent
Heavy drinkers Sverige: 41,2 procent män, 23,2 procent kvinnor – snitt 34,5 procent.

Politiskt system: Liknar Storbritanniens valsystem. Tre partier dominerar, Konservativa , Socialdemokrater och liberaler. Socialdemokratiska NPD leder i skrivande stund (slutet av augusti) opinionsmätningar inför valet i oktober 2015.

Sjukvård påminner om det nordiska systemet med allomfattande skydd för medicinskt nödvändig sjukvård, men liknar mer Holland när det gäller finansieringen. Provinserna ansvarar och staten styr genom att bidra till finansieringen. Cirka 75 procent av vården utförs i privat regi, främst av privata icke vinstdrivande sjukhus. Men allt färre tjänster finansieras av det offentliga, och måste betalas av individen själv eller privata tilläggsförsäkringar. De flesta yrkesverksamma i Kanada har en privat sjukförsäkring för exempelvis tandvård, optiker, receptfri medicin.
Sjukvårdens kostnader som andel av BNP var nästan 12 procent 2010, jämfört med 9 % 2000. Motsvarande siffror för USA: 18 (14) och Sverige knappt 10 (8).

Hotad jämlikhet: Kanada finns numera på en inte så hedrande fjärde plats bland länderna, där störst andel av den totala inkomstökningen gått till den rikaste procenten. Kanada ligger visserligen närmare Europa än USA om vi ser till den så kallade Ginikoefficienten som mäter inkomstspridningen i ett land. Med det måttet är USA år 2013 en värsting på ojämlikhet mer än dubbelt så ojämlikt (18,8) som Kanada (8,6) som finns strax under genomsnittet för OECD (9,6) . Kanada är ungefär en tredjedel mer ojämlikt än Sverige (6,3). som fortfarande är bland de bättre länderna. Men ojämlikheten har de senaste åren ökat lika snabbt i Kanada som i USA när man ser hur stor del av inkomsterna som går till den rikaste procenten. Förändringen gäller perioden 1981-2013, Satsningarna på social välfärd, som andel av BNP i Kanada ligger ungefär som i USA strax under 20 procent, jämfört med Sveriges cirka 30 procent. Landets offentliga inkomster från skatter, ränteinkomster, tullar mm, som andel av BNP ligger strax under 40 procent, Sveriges strax över 50, i USA runt 30.
Läs mer fakta exempelvis på Wikipedia UNHCR, WHO, OECD, Kanadas ambassad.SCB

 

Läsvärt:
National Post, Toronto, engelskspråkig
La Presse Montreal, franskspråkig
Le Devoir, Montreal, franskspråkig
Metro i Toronto och Montreal
clobalnews.ca –
cbc.ca
LM Montgomery, Emily- och Anne på Grönkullaserien, särskilt den förstnämnda
Robertson Davies Deptford-trilogi, en berättele om några familjers öden i tidigt 1900-tal Femte rollen, Manikoran och En undrens värld
Alice Munro Nobelpristagare 2013, exempelvis samlingen På fri fot.

Sevärt: Svt.play, underlandet Kanada.

Sevärt hörvärt gåvärt i Toronto,  Quebec och Montreal:

Resa dit och där

Värna vänligheten med jämlikhet, Kanada!

Se, hör, gå i Quebec

Liv Beckström

Quebec är med drygt 600 000 invånare Kanadas näst äldsta stad, grundad 1608.  Vi gör ett snabbt besök. Stan möter i juni med ett klimat, som ligger som en mjuk kofta över axlarna så att man varken fryser eller svettas, och kan sitta ute och äta både lunch och sen middag.

Den europeiska miljön i Quebec lockar turister från USA, som kan köra dit på några timmar.

Den europeiska miljön i Quebec lockar turister från USA, som kan köra dit på några timmar.

Turistreklam visar vilda vattenfall, massor av vit snö som på vintern får stan att se ut som ett vykort och fokus verkar vara, vandringar, skidåkning, kanotpaddling. Den äldsta stadskärnan påminner om kvarteren i tevedramat En liten fransk stad och är full av amerikanska turister.

Gamla staden i Quebec - kunde vara inspelningsplats för En liten fransk stad.

Gamla staden i Quebec – kunde vara inspelningsplats för En liten fransk stad.

Quebec var tidigare Kanadas huvudstad, en roll de turades om med Montreal om att ha innan drottningen 1857 bestämde att det skulle bli Ottawa.

Quebec var tidigare Kanadas huvudstad, en roll de turades om med Montreal om att ha innan drottningen 1857 bestämde att det skulle bli Ottawa.

Quebec är provinshuvudstad och genom sin ringmur den enda nordamerikanska staden på UNESCO:s skyddsvärda lista. Under flera decennier turades Toronto och Quebec om att vara regeringshuvudstad(ungefär som Bryssel och Strasbourg för EU-parlamentet) Men 1857 bestämde drottning Viktoria att Ottawa skulle bli Kanadas huvudstad. Det talas huvudsakligen franska här, men de starkaste separatistkänslorna börjar luckras upp, särskilt bland yngre.

 

 

Inga turistfällor. God mat och trevlig atmosfär i Quebecs gamla stadskärna.

Inga turistfällor. God mat och trevlig atmosfär i Quebecs gamla stadskärna.

Inne i den gamla stadskärnan, bakom en anonym, svart glasentré öppnar sig Musée de L’Amerique Francophone, en renoverad byggnad med munkarnas samlade konst- och kulturskatter, som visas inne i de gamla valven, modernt och ambitiöst, om än lite dystert.

Det kapell som bevarats är vackert med en stor körläktare och fin akustik. Här har vi tur, när vi är där framträder Ensemble Vocal Dal Segne en lokal amatörkör som funnits sen 2009. De ger en innovativ och tekniskt briljant konsert med klassiska koraler i modern form, verk av landets egna kompositörer (varav en av dem, en äldre herre, satt i bänken framför oss). Det var inte gratis, men de tre timmarna tillsammans med dem och publiken, som alla verkade vara bekanta, kändes som att vara inbjuden till en söndagsträff med stans goda kulturbärare.

En innovativ tolkning av traditionella verk framfördes av Ensemble Vocal Dal Segno i Museékapellet i Quebec.

En innovativ tolkning av traditionella verk framfördes av Ensemble Vocal Dal Segno i Museékapellet i Quebec.

På cykelavstånd utanför Quebec (20 kilometer) ligger den lilla ön Ile D’Orleans där man kan prova lokalproducerad mat och exempelvis köpa cider. Tipset fick jag via SvT-plays serie om Underlandet Kanada från 2013 som nyss gått i repris.

Quebecs turistkvarter i den gamla staden.

Quebecs turistkvarter i den gamla staden.

Den bokhandel vi kollar in i Quebec, på huvudstråket in till gamla stan, Librairie Pantoute är väl placerad mitt på gågatan och har öppet till 22 varje dag. ”Är ni från Sverige, jag måste visa er den här författaren Jonasson, känner ni till honom? utropar expediten och rotar i en hög på ett bord intill. Där ligger just sagde Jonas Jonassons senaste roman översatt till franska, och på hyllan står megasuccén om 100-åringen som klev ut… översatt även till engelska. ”Själv har jag bara sett filmen, säger hon och tittar intresserad på den ena av de två pocketböcker jag köpt ”L’empereur C’est moi” av Hugo Horiot, som fått Prix des lecteurs selection 2015. ”Åh den vill jag läsa”, säger hon.(Och den är bra!) Jag köper även den japansk-franska Amelie Nothombs Nostalgie Heureuse och en novellsamling av Alice Munroe, som inte fanns exponerad i Toronto. Här finns ett fint utbud för både frankofoner och anglofoner. Helt klart bättre kulturklimat i denna pigga boklåda.

Bokfynd i Quebec. En fransk pojkes egen starka berättelse om att växa upp med bokstavsdiagnos..

Bokfynd i Quebec. En fransk pojkes egen starka berättelse om att växa upp med bokstavsdiagnos..

 

Kvällen: Vi är bara en natt i Quebec och äter middag på en gård, en bakficka till en glammig restaurang, där det pågår en glad och högludd tävling med lag i olika tröjor och en visselpipsförsedd lekledare.Ung publik som dricker öl och cider. hyfsade priser, Råkar beställa in en stor skål med chips till en lika stor skål med majschips och guakamole. Samt en mycket salt löksoppa. Men det är turistens särskilda menymisstag, och chipsen är hemgjorda och goda,

Sevärt, hörvärt, gåvärt i Toronto, och Montréal

Resa till och i Kanada

Fakta om Kanada

Värna vänligheten med jämlikhet, Kanada

Resa till och i Kanada

Liv Beckström

Det är inte billigt att åka till Kanada, inte heller är det ett lågprisland, men bl a oljeöverskott på marknaden har försvagat kanadadollarn.Det gör att  resenärern för närvarande får betydligt mer för kronan. Kanadollarn kostar när detta skrivs 6,59 och hela 2 kr mindre  än USA-dollarn,8,59 efter att det tidigare brukat ligga ungefär på samma värde.

”Nu får vi den finanskris vi slapp 2008″, sa en expedit i ett varuhus i Toronto lite dystert  när vi var där i juni 2015 och finansanalytiker i kanadensiska media tror inte att valutan stärks inom den närmaste tiden. Den som bara ser allt byggande i Toronto märker dock inte av någon ögonblicklig kris. (valutan verkar inte stärkas, som det ser ut i septbember.)

Ordning och reda i redan iavgångshallen i Toronto station.

Ordning och reda i redan iavgångshallen i Toronto station.

Tåget är som flyget, biljetten ett boardingpass och du köar vid "gaten" i avgångshallen varifrån du leds till tåget.

Tåget är som flyget, biljetten ett boardingpass och du köar vid ”gaten” i avgångshallen varifrån du leds till tåget.

Vi turistade med flyg till Toronto, tåg till Quebec och Montreal, varifrån hemresan bokades. Inte helt optimalt visade det sig, eftersom SAS  lösning på den rutten var att flyga ”baklänges” med byte i Chicago, vilket la ytterligare en jetlegstimme till de andra sex. Vår variant var inte billigast, och vi ville inte flyga med bolag utan kollektivavtal. De lågprisbiljetter jag hittat  efteråt vid en snabb sökning efteråt ligger runt 7 300 – 8 500 kr t.o r med ett byte. Resan tar olika lång tid beroende på pris och byten – från 10 – 30 timmar! Jag har inte skaffat en fullständig överblick. Obs att en mellanlandning i USA kräver ett inresevisum, och sök det via flygbolagen, inte via nätet. Det finns en del bedrägerisajter som är väldigt lika originalet.

Tågresorna bokades via nätet och fungerade fint. Väl på stationen råder ordning som saknas i Sverige; man checkar in vid en ”gate”, i avgångshallen, biljetten är ett boardingpass, och du leds till rätt plattform som vid flyget, stora bagage vägs och rödmarkeras, det får inte tas med till bagagehyllan vid platsen, som har stängbara skåp med gott om utrymme för små resväskor och övrigt handbagage. Praktiska små bord i handtagen till stolarna fälls ut vid behov.. Konduktören ber i högtalaren alla att ha ringsignalen på mobilen avstängd och att man inte får stå upp när tåget kör fort.. Alla vagnar är tysta vagnar. Vagnen intill är en klass högre, liksom ryggstöden, färgen på sätena mörkare grön (vi har röda) och den vagn som dras runt där innehåller inte mackor, läsk och kaffe utan vin, färska jordgubbar och varmrätter. Och om inte en vagn faller över spåret (som hände oss) och det inte kommer alltför många långa godståg som har förtur så anländer de även i tid.

Från tågfönstret, på väg från Quebec till Montréal.

Från tågfönstret, på väg från Quebec till Montréal.

Torontos järnvägsstation förvånar genom att helt sakna kommersiella butiker i avgångshallen Särskilt dyrt är det inte, och det är avsevärt bättre än SJ  – dock inte maten i andra klass, som säljs från ambullerande vagn.. De resrutter mellan storstäder som vi bokade via den privatiserade järnvägsjätten Rail Canada var inte överdrivet vackra, ungefär som mellan Stockholm och Linköping, eller Malmö-Hässleholm. Kanada är ju enormt och för den som vill se mer hänförande delar av landet finns det särskilda utsiktsvagnar att boka på sådana rutter, något exempelvis Alice Munroe gärna återkommer till i sina noveller. Den som söker något svindlande ska exempelvis testa Pacific Railways på sträckan Montreal – Vancouver. Inte heller hamnade vi i Munroskt intressanta samtal med medpassagerare, som inte var särskilt sociala. Men det var bekväm, tryggt och tillräckligt trivsamt.

Hamnstaden Montréal från tågfönstret.

Hamnstaden Montréal från tågfönstret.

Priset med Rail Canada för en resa tur och retur de 543 kilometerna Toronto – Montreal i andra klass är cirka 88 kanadadollar ( en dollar för närvarande ca 6,59  kronor) En bussresa motsvarande sträcka kostar ungefär lika mycket.

Särskilt imponerande är tågpersonalen, där det är snudd på omöjligt att höra vilket som egentligen är deras modersmål, franska eller engelska.  I städerna åkte vi bara tunnelbana i Montréal som funkade utmärkt. Cyklar hyrs ut och kan tas med i första vagnen.

I Montreal kan cyklarna tas med i tunnelbanans första vagn.

I Montreal kan cyklarna tas med i tunnelbanans första vagn.

Sevärt, hörvärt, gåvärt i Toronto,  Quebec, Montreal

Värna vänligheten med jämlikhet, Kanada

Fakta om Kanada

 

 

Maria vet vad fattigdom gör med ett barn

Liv Beckström

Sommar i Sverige, Almedalsveckan. Semestervecka. Greklandskris som hotande kuliss, ännu en räntesänkning som ska få fart på hjulen. Bildningsbyrån, en del av Utbildningsradion i P1 kör en reportageserie om att vara skuldsatt, att leva utan pengar, . Det handlar om att vara fattig, om en tom kyl och ett hem som saknar möbler. Eller ett hem som tas ifrån en.18-åriga Maria vet hur det är.

Stillsamt minut efter minut, i fyra timslånga avsnitt, talar de underprivilegierade om hur det är att vara resurslös. Inte en vecka innan lönen, utan hela tiden. Om att ta ett sms-lån för att komma ur det värsta – och hamna ännu hårdare i skruvstädet. Om att få veta att pappa snålat in på maten för att de ska kunna göra något kul i helgen. Eller att inte vilja gå till läkaren för att mamma inte har råd.

Maria, snart 18 i fjärde delen av serien, har vuxit upp med skuldsatta föräldrar. Pappa försökte dölja det under hela uppväxten. Mamman har gjort tvärtom. Marias rum är ett hopplock från snälla släktingar, Blocket, Ikea. Verkligen inte någon katastrof i sig, men oupphörlig fattigdom nöter. Hon fick redan som 11-åring lära sig strategier för att inte belasta budgeten. Och tycker att det blivit för mycket ansvar, även om ansvar i sig är bra.”När jag är hemma själv kan jag gråta jättemycket eller vara jättearg. Ibland skriver jag jättemycket, sen river jag söner papperet och kastar det.”
Hon har burit det mesta inom sig, inte velat ha en massa uppmärksamhet, ” Jag har pratat lite med många men aldrig sagt allt till en.”

När Marias pappa hyrde del i ett hus, med trädgård precis som de andra barnen, kände hon sig rik, men insåg snabbt att hon inte hade det som kompisarna. Deras hus var tomt. Kompisarna åkte på semestrar, åt god mat. ”Jag har nog fortfarande ätit mer borta än hemma.” De flyttade sedan till en tvåa i Malmö. Pappan berättar att han sover i soffan också, har inte råd med båda delarna. Han är sjukpensionär, skuldsatt, har ca 40 000 – 60 000 kr kvar att betala av, Det rör sig om småskulder som en ljudbok till Maria , de har vuxit med ränta på ränta Men han har gjort allt för att ge sin dotter ett bra liv, De gjorde roliga saker på helgen som mamman inte hade råd med. Pappan ville inte inviga henne. Hon skulle slippa bekymmer. Men när hon började bli 14-15 år började han redogöra för läget.
Maria tyckte det var skönt att tro att pappan hade det bättre än mamman. Nu när hon vet känner hon sig skyldig: ”Det var jobbigt att få reda på det!”
Pappan försöker trösta: Det var mitt eget val, att prioritera dig, det kändes helt rätt.” Han berättar i Bildningsbyråns radiointervju att varje månad har de en grej som de unnar sig för 300 kr, Nu väntar han på en canvasbild på Cheeta, den döda hunden.

De berättar om första badsemestern; pappan hittade en resa till Polen för 1500 kr för två personer, och gick till biblioteket och bokade den. De minns hur det var att stå på färjan och se havet, att äta pannkakor för första gången.
Marias föräldrar bor inte ihop men har alltid hjälpts åt, exempelvis om den ena inte haft råd med blöjor. Mamman säger. ”Ensam mamma två barn hund o halv miljon i skuld” så brukar jag presentera mig.” Skulderna är sånt som studielån, ett obetalt banklån, en hund som förstört parketten. Hon jobbar då och då som personlig assistent, och de lever på existensminimum 11 200 i månaden, resten tar kronofogden. Så har de haft det alla år Maria vuxit upp. Marias studiemedel har ibland fått användas till att köpa mat. Maria säger: ”Nu är jag ändå tacksam att jag vet, för nu vet jag vilka misstag jag inte vill göra. Jag tror jag har en fördel i framtiden, för jag har ändå sett baksidan. På senare tid har jag tänkt på hur mina föräldrar själva har haft det när de vuxit upp: Nu förstår jag deras val bättre. Jag vet vad jag kan vara arg över och tacksam över.”

Den 10 juni nästa sommar tar Maria studenten. Hon konstaterar: ”Jag vill komma så långt ifrån den här ekonomiska situationen som möjligt. Jag vill kunna ta hand om mig själv, kunna betala för mig själv och göra rätt för mig själv, ha en bra framtid.”
Maria har kärleksfulla föräldrar, som kämpat iför sina barns bästa. Men hennes uppväxtvillkor har alltför mycket styrts av kronofogden, inte av välfärdssamhället. Ett högt pris att betala för ett barn.
Det är ändå en märklig kontrast mellan ett Sverige, med minusränta och bostadslån i miljonklassen som standard, och ett där villkoren för barn till skuldsatta föräldrar är ren, skär armod år ut och år in. Det är inga astronomiska belopp som åstadkommit detta. Pappas skuld och mammans ihop räcker inte ens till en hall i Stockholms innerstad men summan har åstadkommit mycket skada i ett barnaliv.

Den som är satt i skuld är icke fri, sa Göran Persson, under sin tid som finansminister på 1990-talet. Men den sanningen gäller bara dem som inget hade från början. Var sjätte svensk barnfamilj i dag klassas som fattig. Utrikesfödda barn växer oftare upp i en socialt utsatt miljö med dålig språkutveckling som resultat.
Samhällen som håller ihop och försöker kompensera för brister som barnet inte rår över blir också bättre samhällen för alla!. Men politiska beslut de senaste åren har främst gynnat dem som redan har det bra, En sjukpensionär som Marias pappa betalar ca 1200 kr mer i skatt i månaden på sin ersättning än en löntagare med motsvarande inkomst. Det är en av flera absurda effekter av alliansens jobbskatteavdrag. Varje år, sedan de infördes har statskassan fått 120 miljarder kronor mindre till välfärd än tidigare. Det skadar inte att påminna om det, när finansministern framhåller att reformer ska finansieras ”krona för krona”. Det måste helt enkelt in fler kronor i systemet!

Den självupplevda fattigdomens röster behöver höras ofta. Tack UR och reportrarna för de här fyra inslagen!

PS ”Barn i lågutbildade familjer hör betydligt färre ord när de växer upp – när de fattigaste barnen är tre år gamla har deras föräldrar sagt färre ord till dem än treåriga barn i välutbildade familjer har sagt själva.” Läs SvD-krönikören Håkan Lindgren (150702) om hur fattigdom kan påverka generna, och hur musiklektioner kan motverka skadorna på hjärnan och ge bättre språkutveckling.